Käftsmällen. 

Juno, medtagen efter allt kaos, sover djupt i min famn. Jag försöker samla mig men tårarna fortsätter svämma över efter mitt känsloutbrott. Frustrerad och arg över den sjuka och oflexibla vården skällde jag på alla som fanns i min närhet. Att vi mitt i allt kaos inte kan få lite vila – tillsammans. 

Droppställningen med de långa slangarna bredvid oss. Jag byter ännu en gång position i den hårda fåtöljen. Längtar hem till vår mjuka och underbart sköna säng. Ryggen värker och rumpan har somnat för längesen. 

Hur har min bebis kunnat få diabetes typ 1 och vad ÄR det egentligen?

Symptom som törstig och kissnödig har jag googlat mig till de senaste dagarna. Och att pytsa lite insulin då och då, sen är allt lugnt. Eller?

Så jag googlar. Och läser. Men jag kan inte förstå.  
Håller min bebis allt hårdare medan tårarna rinner i en aldrig sinande ström. Pussar på de mjuka små händerna. Infarterna är tejpade och lindade, varv på varv, för att de inte ska kunna dras bort. 

På Barndiabetesfondens hemsida är detta vad som möter mig. Jag blir alldeles kall. Kan inte andas. Förstår inte. Vill inte förstå. 

‘Sverige har, näst efter Finland, världens högsta frekvens av diabetes hos barn
Varje dag insjuknar 2 barn i Sverige i typ 1 diabetes. 

Inget vet varför immunsystemet angriper och förstör de egna insulinproducerande betacellerna. 

Barn och ungdomar med diabetes måste ta flera dagliga insulininjektioner, äta regelbundet med reglering av mängd och innehåll, utföra fysisk aktivitet helst dagligen samt följa behandlingseffekten med hjälp av blod- och urinprov. 

Trots intensiv behandling drabbas barnen inte sällan av allvarliga akuta komplikationer – insulinchock respektive diabeteskoma – som kan vara livshotande. 

Trots alla dessa ansträngningar hotar allvarliga komplikationer på njurar, hjärta, nerver, blodkärl och ögon på sikt. 

Diabetes hos barn leder fortfarande till överdödlighet i unga år. 

Normala barn men ett onormalt liv.’

Jag sjunker. 

Annonser

2 reaktioner på ”Käftsmällen. 

  1. ryser när jag läser vad du går igenom har själv gjort samma resa för 17 år sedan, alla känslor som man hade då minns man och kommer upp när man läser, men du ska veta att de blir enklare och allt kommer att kännas bättre de du går igenom är ett sorgearbete och till slut kommer man ut på andra sida, även om de inte känns som så nu .
    Med 17 års erfarenhet av dia typ1 så ser jag ljust på framtiden, vi har levt relativt normalt under alla år och dottern har inte en enda komplikation, normalt liv blir de nog aldrig men de beror nog lite på hur man själv ser på de , vi tillåter inte diabetesen styra livet utan vi sitter vid ratten till 95% och de tror jag även du kommer att göra tids nog …. Kunskap ger makt

    Kram

    Gilla

    1. Tack för att du läst! Dina ord inger hopp!

      Jag tänker som så att man måste tillåta sig att sörja, att bryta ihop för att sedan komma igen. Förhoppningsvis starkare.

      Kram tillbaka!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s