Tre dagar…

…var allt sensorn hade att ge. 

Varje sensorlös natt utspelar sig samma scenario:

Ledset barn vaknar. Kollar blodsockret med stick i finger eller tå – ännu mer ledset, och vaket, barn. Natten känns som en enda lång kamp. Igen, och igen. 

Till slut somnar du om, liggande på mitt bröst. Dina tunga andetag. Dina lockar som kittlar mig under hakan. Håller dig hårt. Njuter av lyckan att få ha dig i min famn samtidigt som stora sorgetårar rinner nedför mina kinder. Varför just Du?

Förmiddagens planerade geocaching med storasyskonen byts till bilfärd till mannens jobb. Nu hamnar sensorn på armen igen. Och jag hoppas. För varje ny sensor hoppas jag så innerligt att även vi ska få lyckan att klara de där sju dagarna. Att få genomföra ett planerat sensorbyte istället för alla dessa oplanerade.