Blåbärspaj & ångest. 

Ångest – något jag tidigare i livet varit förskonad ifrån men som nu är min ständiga följeslagare.  

Att leva med diabetes innebär att aldrig nånsin ha ett facit på vad som är rätt eller fel. Varje situation är unik och flertalet faktorer måste tas i beaktande inför varje beslut man tar. Ibland går det jäkligt bra och då gäller det att klappa sig på axeln och njuta den lilla stund det varar. Ibland går det åt skogen och vi tvingas kämpa mot långvariga höga värden. 

Idag var mellansonen med sin bästa kompis med familj och plockade blåbär. Kom överlycklig hem med en egen bytta blåbär som han ville göra paj av. 
Ett bra förslag och jag älskar vanligtvis att baka!

Men nu med diabetesen att ta hänsyn till innebär alla godsaker även en hel del stress då de oftast oundvikligen leder till just långvariga höga värden. 
Juno är så liten att han hittills bara ätit lite glass och choklad men han är ändå så pass stor att han inte accepterar att få något annat än just det vi äter. 

Så – pajbak eller inte?
Nu löste det sig så enkelt att han efter att ha slängt i sig lite lunch gick över till kompisen igen och fick äta blåbärspaj där. Blåbären finns i frysen i väntan på att bli paj en annan dag. 

Jag minns så tydligt när vi var inlagda i samband med diabetesdebuten, alla pratade om att vi skulle kunna ‘leva som vanligt’. Att Juno skulle kunna äta ‘samma mat som alla andra’. 

Skitsnack. 

Leva som alla andra? Nej, vi lever inget normalt liv. Tjugofyra timmar om dygnet måste vi övervaka Junos blodsocker. Varje gång han ska äta något, vilket är minst sex gånger per dag, måste vi väga, mäta och räkna kolhydrater för att försöka agera bukspottskörtel och pytsa ut insulin exakt när Junos kropp behöver det. 
Problemet är att det omöjligt går att veta exakt när insulinet behövs. Framför allt vid godsaker, eller annan mat som innehåller mycket fett, då fördröjs kolhydraternas blodsockerhöjande effekt men hur länge den fördröjs vet man aldrig. Det enda man kan göra är att testa sig fram och precis när man tror sig ha nått sitt mål så plötsligt ändras allt igen och experimentet måste börjas om. 

Varje natt hackas sönder av larm hit och dit. Extra insulin ges och saft, druvsocker och kex äts. 

Inatt när det larmade för högt blodsocker var jag så trött att jag försökte ge extra insulin med handenheten till sensorn istället för pumpen. Det gick inte kan jag meddela. 

Detta onormala blir till slut vår vardag. Men normalt? Nej. Inte det minsta. 

Varför inte bara utesluta kolhydrater kanske du tänker? Insulin är ett tillväxthormon och används som nyckel för att näringen i maten ska kunna komma in i cellerna och ge kroppen energi. Att enbart få det basinsulin en pump ger kontinuerligt är inte tillräckligt mycket för en växande individ utan det behövs kolhydrater för att även kunna ge måltidsinsulin. För lite kolhydrater och för lite insulin leder till insulinbrist och det är då kroppen bildar giftiga syror, ketoner. 

Som vuxen med diabetes typ 1 kan du inte heller dra ner allt för mycket på kolhydrater i maten och därmed minska insulinet men det behövs oftast inte lika mycket kolhydrater som för en växande individ. Som vuxen kan du testa dig fram själv vad som funkar bäst för just dig men när du växer behöver du tillräckligt med insulin för att inte stanna av i växten. 

Igår ville Juno för första gången ha tortillabröd när vi åt tacos. Jag påminde mig ha läst i en föräldragrupp för oss som har barn med diabetes att det är svårt att dosera insulin till just tortillas, därför skrev jag ett inlägg och ställde den frågan.

Fem personer svarade – alla med helt olika svar. Såklart. 

Annonser

2 reaktioner på ”Blåbärspaj & ångest. 

  1. Skulle själv kunna ha skrivit varenda ord av de du skriver!! Som mamma till min lille kille på två år med diabetes känner jag så väl igen mig i den ständiga oro som det innebär att leva med diabetes inom familjen och att inte en endaste stund på dagen kunna släppa tankarna på blodsocker, kolhydrater och allt vad sjukdomen innebär. Tack för att du skriver så ärligt om hur diabetes påverkar er vardag, då känner man sig lite mindre ensam på något vis, när man ser att det finns andra som kämpar på precis som vi!

    Gilla

    1. Hej Louise!

      Jag är ledsen att även ni är i en liknande situation samtidigt som jag är glad att inte vara ensam. 💛

      Tack för att du läst. Önskar er bra blodsockerdagar!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s