Jag är innerligt tacksam för att ni följt oss på vår resa. Att ni stöttat och pushat när vi som mest behövt det.
Det är min dröm – att få skriva de orden av anledningen att diabetesgåtan blivit löst. Att denna blogg inte längre behöver finnas. Att alla diabeteshjältar nu får leva ett normalt liv.
Om vi tillsammans satsar så kanske en dag. Det finns alltid några kronor att avvara – Swisha iväg dem eller skänk via sms till Barndiabetesfonden! Att bli månadsgivare går också bra.
Mitt förra blogginlägg lästes av 1400 personer – tänk om vi alla kan avvara en slant var?
‘Normala barn men ett onormalt liv.’ Vi drömmer vidare om ett normalt liv.
Vår senaste vecka har varit allt annat än normal.
För att vårt liv överhuvud taget ska fungera är vi beroende av en sensor som följer, och visar, Junos blodsocker.
Utan en fungerande sensor är livet med en känslofylld ettåring alltför osäkert och oerhört stressigt. Det krävs väldigt många blodsockerkoller och både fingrar och tår blir snabbt sönderstuckna.
Bara den senaste veckan har vi skjutit in inte mindre än fem sensorer i Junos armar och mage. F e m.
Några har startat upp bra och så plötsligt bara lagt av efter några timmar. Någon annan har strulat redan från start.
Den senaste som satt på magen var rent av livsfarlig. Trots att vi följt alla konstens regler och försökt kalibrera den rätt så visade den efter middagen igår att Junos blodsocker var 9. I vanliga fall hade vi gett extra insulin då, för att få ner blodsockret mellan 4-6. Nu hade vi på känn att den var opålitlig och kollade hans faktiska blodsocker; 3.5.
Nu måste det väl vår tur?
junosresa 