‘Vilken tur att det bara är diabetes!’

Det var vad en bekant sa när vi sprang på varandra bara några veckor efter diabetesdebut. 

Det nästan svartnade för mig. Jag ville bara skrika högt. Vråla. Sparka och slå.

Så jävla lyckligt ovetandes om vår overkliga verklighet med dagliga kränkningar i form av fasthållningar för att skjuta in ännu fler nålar i en liten 10-månaders bebiskropp.

Den konstanta stressen för den berg- och dalbana vi ofrivilligt tvingades slängas runt i – dygnet runt. Vareviga timme, minut och sekund. Med ögonbindel på – att aldrig veta vad som lurar runt hörnet. 

För så lätt – eller snarare så totalt omöjligt – är det att beräkna insulindoser för ett nyligen debuterat 10-månaders litet barn. 
Pumpens basaldos som kontinuerligt tillför insulin till den lilla kroppen. Kroppen som behöver helt olika doser beroende på tidpunkt på dygnet. Doser som inte följer några som helst regler för hur det ‘ska’ vara. 

Bolusdoser – hur mycket kolhydrater en enhet insulin tar hand om vid måltid. Samma här. Mission impossible. Krävs dubbelt så mycket insulin för frukosten än vad det gör för lunch och middag men det varierar hela tiden. 

Insulinkänslighet, även kallat korrigeringsfaktor. Hur mycket en enhet insulin sänker blodsockret. Även insulinkänsligheten varierar väldigt över dygnet. Och från dag till dag. 
Alla förvånas – ‘varför är det så?’ Ja, inte fan vet jag. Det är diabetes. Diabetes som lever sitt egna liv, helt utan regler. 

Så toppar vi det med ett väldigt aktivt fantastiskt litet barn, full av energi, och som oftast ingenting visar utåt vare sig han är skyhög eller tvärlåg. 
Och en sensor som strular mer än den funkar. Paniken när det lilla barnet vaknar mitt i natten och gallskriker, sensorn visar inget värde, och man har inte en susning om blodsockret ligger på 2 eller 20 och det är anledningen till skrikandet och det abrupta uppvaknandet, eller om det var bara en mardröm eller ont av tandsprickning. 

Och medan barnet skriker i panik ska man få fatt i en liten tå eller finger, blåhålla samtidigt som man lyckas sticka och även pricka in en liten bloddroppe på rätt ställe på teststickan, allt medan barnet fortsätter fäkta och sparka i panik. 

Vilken tur. 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s