Vad fan hände?

När Junos blodsocker skjuter iväg upp till 14-15 känns det jobbigt och jag blir stressad om vi inte får ner det snabbt.

När det rusar upp ännu högre, 18-19, blir jag genast stressad. 
Inatt när Juno somnat och trynade som en liten minigris steg blodsockret som en raket. Jag följde stegringen och blev lättad varje gång det såg ut att avta, när pilen ändrades från ⬆️ till ↗️, andades jag ut för att några minuter senare sätta andan i halsen igen. 

Inatt slogs nya rekord som jag väldigt gärna sluppit uppleva. Trodde inte ens så högt blodsocker var mätbart med vår sensor och blodsockermätare. 

TJUGOSJU. 

Där landade det. Inga ketoner – alltså inget pumpstrul. ‘Bara’ ett behov av väldigt mycket mer insulin. 
Men varför? Och hur i helvete kunde det skjuta iväg så vansinnigt högt?

Juno orolig, konstant törstig och kissnödig som man blir vid högt blodsocker. Mitt lilla hjärta. ❤️

Bytte ändå pump till slut. Gav en korrigeringsdos insulin som borde räckt till att sänka elefant men allt det gjorde var att sänka blodsockret tillfälligt till 18 – för att genast började klättra uppåt igen. Ett flertal korr-doser gavs under natten och framåt morgonen var blodsockret äntligen nere på godkänd nivå. Ännu en hel natts jobb. 

Lämnade på förskolan med 6,9 efter frukost. Vad har denna dagen mer att bjuda på? Var det en tillfällig galen stegring eller kommer fler?

Vi har nyss sökt om vårdbidraget för Juno, som snart går ut. 1/2 är praxis. Förra gången fajtades jag hårt och fick tillfälligt igenom 3/4. Vilket jävla skämt. Vilket hån. 

‘Om blodsockerkoncentrationen ofta är för hög så skadar det blodkärl och nerver. Detta kan leda till mycket allvarliga komplikationer på sikt ex. att njurarna slutar att fungera (njurinsufficiens), att näthinnan skadas vilket i värsta fall kan ge blindhet, att kranskärlen i hjärtat blir för trånga, vilket kan ge hjärtinfarkt, eller att nervernas funktion avtar med nedsatt känsel och ev. smärtor som följd. Diabetes är en farlig sjukdom som således fortfarande leder till allvarliga komplikationer och ibland till att patienter dör redan i ung vuxen ålder.’
  

Annonser

9 reaktioner på ”Vad fan hände?

  1. Usch, 27 är riktigt högt 😞 Vete 17 vad det är som gör det, antingen är det väl hormoner eller, som min man brukar säga, börsen i Shanghai (dvs nåt helt ologiskt…).

    Det enda som tröstar mig i sådana lägen är att vi med sensortekniken ser de höga värdena och börjar kämpa för att få ner dem omedelbart. Det är inte länge det har varit så. Våra barn får bättre vård än vad som har varit möjligt för några andra före dem. Det klamrar jag mig fast vid. Kram till dig och Juno ❤️

    Gilla

    1. Ja, det är helt vansinnigt högt. 😓 Hade han haft ketoner hade det nästan känts bättre – då hade jag förstått att det tex var pumpen som strulade. Nu förstod vi bara ingenting.
      Tack och kram tillbaka!❤️

      Gilla

      1. Denna ständiga kamp för att försöka förstå det obegripliga är utmattande. Förutom allt det andra som också är utmattande.

        Gilla

  2. Ja, du! Efter att ha levt med diabetes typ 1 i 41¨år så förstår jag dig så väl! Blodsockrets svängningar är ett mysterium ännu idag för mig. Kanske håller han på att bli sjuk (förkylning)? Han växer och hormoner kanske rusar runt i hans kropp. det spelar stor roll!
    MEN precis som Åsa S skriver här ovan så finns det stort hopp för ett barn som ditt. Så mycket som har hänt under mina år som diabetiker känns verkligen trösterikt! Tillfälliga blodsockerhöjningar är inte lika farliga som att man under lång tid ligger för högt. Jag vet att det är lätt för mig som vuxen att säga detta, jag känner ju hur jag mår och kan prata om det och ta ställning till hur jag ska åtgärda det.
    Frågan är hur du mår? Jag hoppas innerligt att du då och då kan få pausa lite och andas lugnt. Det behöver du så väl för att orka vidare och det hoppas jag innerligt att även försäkringskassan kan fatta!
    Varm kram till er båda ❤

    Gilla

  3. Hej!

    Läste din blogg av en slump. Vet förvisso inte hur gammal Juno är, men min dotter var 1 år vid insjuknandet och vi fick helt (!!) vårdbidrag bla. pga. hennes låga ålder. Bara ett tips. Hoppas ni orkar kämpa vidare i den frågan, det kan vara tufft. Styrkekramar!

    Gilla

      1. Hej!

        Oj, så liten. Min dotter var 1år. Fruktansvärt! Fick igenom VB i 4a år framöver. En minimal tröst i kråksången, men ändock..

        Kram!

        Gilla

  4. Hej,
    Måste uttrycka min åsikt som förmodligen inte tas emot positivt av alla.
    Jag, idag 60 år, 2 barns mor, med körkort, som reser kors o tvärs över tidszonerna i världen har haft diabetes typ 1 sedan 1963.
    Då, 1963, kunde man inte mäta blodsockret hemma utan mina föräldrar fick lita till urinsocker och urinketoner. Blodsocker togs fastande i o m läkarbesöket ca 4-5 ggr per år.
    Så här i efterhand kan man ju undra hur högt blodsockret kan ha varit då urinen innehöll 2% socker eller hela 5% som gick att mäta några år senare. Dessutom fanns det till o börja med endast en sorts medellångverkande insulin.
    Med detta vill jag säga, ta det varligt och försiktigt, låt barnen leva och låt sjukdomen följa med och inte tvärtom.
    Pressa inte sockret för hårt då det bara resulterar i rekyler och berg o dal bana.
    Glöm inte att låta barnen vara barn!
    Se till att de får leva ett normalt liv, dock utan sötsaker och med sund diet hemma.
    Känslan av att vara som alla andra, att klara av att leka, dejta, festa, kalasa, sporta mm m
    Dödlig sjukdom- kanske det men det är mycket som är dödligt.

    Gilla

  5. Härligt att få läsa Majs kommentar. Jag vill också berätta något positivt om diabetes. Framför allt för att folk ska kunna känna att det går att slappna av. Jag fick diabetes när jag var 18 månader. För nästan 30 år sen. När jag var liten mätte man inte ens blodsocker, utan endast socker i urinen. Självklart gjorde man så gott man kunde med de medel man hade, men det var inte tal om några apparater som tjöt om blodsockret var dåligt. Jag var ute och lekte som alla andra barn och när jag kände mig vimsig knaprade jag i mig dextro. Jag har hittills, efter 30 år inga men över huvud taget. Inte ens några förändringar i ögonen som är bland de första som händer. Då har jag även gått igenom 3 stycken graviditeter och det är extra påfrestande för kroppen. Har för övrigt en dotter med diabetes typ 1 också. Det jag vill säga är att det är självklart viktigt att ta hand om sig med rörelse och räkna kolhydrater och vara extra uppmärksam vid sjukdom. Det är extra jobb. Men låt inte sjukdomen ta över livet.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s