LO

Vi äter mellanmål och Juno får måltidsinsulin som vanligt. Istället för att landa fint på det sjunker han. Och sjunker. 

Han dricker fruktklämmisar, knaprar druvsocker, äter kex och banan. 

Och sjunker ännu mer. Till slut visar sensorn LO. LO som i omätbart lågt – under 2.2. 

  
  
Libre-sensorerna har alltid funkat klockrent för oss men jag tänker att den nu måste visa fel. Efter allt som Juno ätit borde blodsockret istället skjutit iväg väldigt högt. Dubbelkollar med stick i tån som visar 2.9. Sensorn visar alltså något lägre. 

Juno är väldigt ledsen och hängig. Skakar och svettas. Börjar säga att han har ont i magen, gång på gång. 

Magsjuka?

Nej, nej och åter nej. Vad som helst men inte magsjuka!

Juno är så liten, nyss fyllda två år, att det är svårt att förklara för honom att han faktiskt måste äta för att vi ska slippa åka till sjukhuset. Och det oavsett hur han mår. Vi plockar fram precis allt sött han kan tänkas äta och Juno väljer att knapra Cola-druvsocker vi beställt ett gäng rullar av från Diabetic designed. Bit efter bit går ner. Vår tappra fantastiska unge!!

Efter ett par timmar får vi äntligen upp blodsockret till att pendla mellan 3.5-3.9. Juno blir genast pigg. Går från att hänga som en trasa i knät till att skutta runt och leka.  
  
Men så säger han det igen. ‘Juno aj aj magen!’

Jag lyfter upp honom samtidigt som det kommer. Över honom, över mig. Över skorna i hallen. 

Fan. Fan. Fan. 

Juno och jag duschar av oss medan hans pappa städar upp röran. Pappan frågar sen Juno hur magen känns och får till svar: ‘Magen bra. Ryggen också bra!!’ 😄

Jag packar snabbt ihop en väska samtidigt som jag önskar innerligt att det blir en lindrig variant. Inte som i våras då rota-virus tvingade oss till en vecka på sjukhus med både sond och infart med glukosdropp.

Att snabbt packa ihop en väska är inte det enklaste. Känns som det är minst tusen diabetesprylar som ska med och begreppet ‘packa lätt’ existerar inte längre. 

Ett par kräkningar till kommer, med några timmars mellanrum. 

Ketoner, de giftiga syror som kroppen bildar vid insulinbrist, är vid magsjuka vår värsta fiende. Ketoner och/eller lågt blodsocker är orsaken till att man vid magsjuka tvingas åka in till sjukhuset. Nu hade vi turen att vi till slut lyckades få upp blodsockret och eftersom kräkningarna var så få och Juno var så fantastisk och knaprade massa druvsocker kunde vi även ge tillräckligt med insulin för att hålla ketonjävlarna borta – vilken seger!

Tänk om samma scenario utspelat sig med ett av Junos syskon? Det enda vi då hade behövt oroa oss för är uttorkning – ingenting mer. Ingen tvångsmatning pga lågt blodsocker eller oro för de giftiga syrorna – ketonerna. Att behöva rycka upp ett barn mitt i natten för atg slänga sig in i en väntande ambulans. Inga fasthållningar för att sätta infart eller sond. Inga finger- eller tåstick för att hålla koll på ketoner. 

En magsjuka för att friskt barn som jag förut upplevt som tufft känns nu som ingenting i jämförelse. Jag beundrar verkligen Juno för hans oändliga mod och hans fantastiska förmåga att vända svårigheter till glädjestunder. ❤️

Idag är vi hemma och kurerar oss. Fördelen med att ha ett litet hemmagym är att ingen träning behöver missas pga vab. Jag körde ett styrkepass medan Juno växlade mellan att vila och träna längdhopp, inte allt för påverkad av helgens händelser. 

  
  
  

Annonser

2 reaktioner på ”LO

  1. Vilka hjältar ni är som kämpar mot denna sjukdom! Har själv en son med diabetes 1,han är dock 22år och fick sin diagnos för 3 år sedan…Vet vad ni går igenom!!!Tänker på er! Med vänlig hälsning, Ann❤️.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s