Knöl, tacksamhet och flytt.

Varje stick, varje pumpbyte, varje sensorsättning – allt är återigen en kamp. Ett litet hjärta som får panik och bara vill vara ifred. 

Tack vare fantastiska Libre behöver vi i snitt endast kolla blodsockret med stick en gång per dygn! Jämför det med tidigare då vi kämpade med Dexcom-sensorer som ofta inte visade något värde alls och även när den visade ett värde var tillförlitligheten väldigt låg vilket för Juno, och oss, innebar många stick – natt som dag. 

Ett stick per dygn känns så befriande och ger Juno, och även resten av familjen, en betydligt högre livskvalitet!
Jag har sagt det förr och jag säger det igen; jag fullkomligen ÄLSKAR Libre!!

Drömmen om en lika träffsäker sensor, med larm, kvarstår dock som nummer ett på vår önskelista. 

Igår var det dags för ny sensor, denna hade gjort sitt jobb i hela två veckor. Juno blev väldigt ledsen, och även arg! För mig som förälder kändes det ändå överkomligt att hålla fast och sätta den nya sensorn, trots högljudda protester, med förvissningen om att det kommer dröja två veckor tills vi behöver genomgå den proceduren igen. Och att den är så snabb och enkel att sätta, det handlar om max en minut som det tar att klicka sensorn på plats och därefter tejpa den. En sådan lättnad!

Tyvärr var Juno ledsen ganska länge efteråt. Berättade att han inte bara var ledsen utan även ARG!! Underbara unge att kunna sätta ord på sina känslor så bra.

 
På låret har Juno en liten hård knöl efter en pumpnål. Den behövs baddas med alsolsprit för att torkas ut, förhindra att infektionen förvärras och att han måste äta antibiotika. Efter en hel dags lirkande har vi nu alsolsprit-omslag på låret både jag och Juno. Knölen ser lite bättre ut så hoppas det går åt rätt håll. 

Imorgon vänder vi blad – ett nytt kapitel börjar i vårt liv. Idag säger vi hejdå till all underbar förskolepersonal, alla vänner och det hus som i sju års tid varit vårt hem. Imorgon går flyttlasset ca 20 mil norrut – vi är väldigt spända att se vad Dalarna har att erbjuda oss!