ARG

Publicerad den av Junos resa

Skitmorgon. 

Just till frukosten är det extra viktigt att ge insulin en stund före, och det krävs även _mycket_ insulin. Fyra gånger så mycket insulin, per kolhydrat, som lunchen. Annars tenderar blodsockret att skjuta i höjden – och fastna där halva dagen. 

Favoritfrukosten förvandlades till blä blä-frukost. Skulle INTE ätas. 

Plockar fram olika alternativ som enbart möts av ‘NEEEJ – blä blä!!’

Hjärtat bultar hårdare. Lite svårt att andas. Håller masken. 

Erbjuder annan mat och dricka som vanligtvis går hem. Allt är BLÄ BLÄ. Ser på sensorn hur blodsockret börjar sjunka. 

Stressad. Lätt panik. 112?

Chokladriskaka och russin blir dagens frukost – och räddningen denna gången.

Tack. Pustar ut.  

Galen blodsockerdag. Upp, ner. Tvära kast. Förstår ännu mindre än vanligt. Så uttröttande. Som att jaga och jaga men aldrig nånsin lyckas pricka rätt. 

Om jag ännu en gång får det välmenta men jävligt idiotiska rådet: ‘Låt inte diabetesen ta över.’ ‘Låt inte diabetesen styra ert liv.’ 

Då skriker jag. Högt. 

När Juno somnat dubbelkollar jag som vanligt sensorn med ett stick i tån. 
Sensorn visar 6⬇️ och blodsockret 15. Har ännu en teststicka redo för att dubbelkolla. 15 igen. Fan. Vad hände? Igår kväll stämde den som vanligt bra. 

Skulle egentligen satt ny sensor imorgon men jag förbereder allt och tar sovande Juno i mitt knä. Klickar i nya sensorn i den andra lilla tunna armen. 

Sovvarmt litet troll vaknar till och gråter. Jag vaggar tills sömnen återigen tar över. Tejpar och håller dig hårt.

Så jävla arg. Arg på en helt ologisk skitsjukdom som alltför ofta tar över livet och skapar total kaos toppat med sorg, stress, vanmakt, ilska och oändligt mycket mer. 

Paus, tack. 

(efter en skyhög natt var vi imorse äntligen på banan igen. Både sensor och stick i finger visade då 7.1)

11 reaktioner på ”ARG”

  1. Vill bara säga hej! och credcredcred till dig som gör ett sånt superjäkla jobb.
    Jag vet inte ett dugg om dig och ditt liv egentligen, men tänker ändå att du kanske behöver pepp iallafall.
    Jag fick diabetes som femårig och känner så himla mycket igen mig i sprutfighterna och matvägran, trots att jag ändå var rätt stor. (det krävdes ändå en granne som höll fast mig och guldpeng för varje spruta i benet under ett helt år..)
    MEN fortsätt bara! kör bara! Det är pest att både du och ditt barn gråter och skriker men det är så värt det. Jag är evigt tacksam för min mamma som kollade, dubbelkollade, höll fast, skällde, tvingade, frågade, påstred, var allmänt pain in the as. Jag tror att en inners inne vet att mammor inte gör sånt frivilligt. Förr eller senare.
    Nu är jag 22 och min diabetes ligger åt helvete för att jag levt ett år i förnekelse, men jag vet att det är möjligt att få den bra igen, och är så otroligt tacksam för att jag som barn fick lära mig att ta hand om den.
    Och just ja, påtal om ben! Läste att ni sätter omnipoden på benen och att det lätt blir knölar, jag vet ju absolut inte, men tänker bara. Jag minns när jag tog långtidssprutor i benen -grät jag floder varje kväll och hade bautablåmärken och svullnader efteråt. Jag var ett rätt smalt barn, men minns bara att det gjorde så sjukt mycket ondare att ta i benen än i både rumpa och mage. Ändå var det nån grej att en prompt skulle ta där. Löst tips på att prova börja sätta nån annan stans?! (tippar att ni redan provat, men ändå!)

    Kram!

    Gillad av 1 person

    Svara

    1. Hej och tack för pepp – det är alltid välkommet!😃

      Vi sätter poden både på låren och rumpan, behöver många platser att variera med så att huden ska hinna läka. Helst skulle jag vilja undvika rumpan helt då det gör mycket ondare både att sätta den och ta bort den.
      Magen har vi aldrig testat att ha pod på – har hört om sämre insulinupptag där men kanske kan vara värt att prova.

      Kram!

      Gilla

      Svara

  3. Igenkänningen. Inte diabetesen, det har vi ingen erfarenhet av, och jag kan inte ens låtsas förstå vidden. ❤ Men kommenterna. "Låt inte autismen styra era liv". Hrm. Då har man missat nåt väsentligt: Vi som har barn med kroniska tillstånd kan inte plötsligt ta rast från det. Strunta i det en stund. Det är alltid närvarande. För att om vi släpper, då riskerar det att plötsligt hända dåliga saker. Kram! ❤ ❤ ❤ Du gör ett superjobb! Fast det inte är valbart eller går att låta bli.

    Gillad av 1 person

    Svara

      1. Fast jag har freestyle libre på armarna med. Det blir ju på samma arm titt som tätt! Inga problem! Har haft så i 1 år & inga avvikelser från sensorerna eller podden!

        Gilla

      3. Nä jag är ju vuxen..tänkte inte på det. Skrev bara av välmening!
        Fick diabetes när jag var 3 år & då fanns det bara sprutor så tänkte som sagt inte på hans små armar & ha podd där.
        Kämpa på! ❤

        Gilla

Lämna en kommentar