Pannkaksjävlar och pimpad sensor

För att göra livet lite roligare beställde vi nyss hem lite fina grejer att pimpa sensorn med, Juno pekade och valde själv vilka han ville ha. 
Så dagens sensorbyte blev bästa hittills – kolla själva så fint det blev!

   
 
Som många vet kan pannkakor vara en av de svåraste maträtterna att lycka dosera insulin till – både rätt mängd insulin och när det ska ges. Kan tyvärr ofta resultera i relativt höga värden där inga vanliga korr-doser biter utan man får verkligen dundra på med insulin.  

Men, alla barn jag träffat älskar ju pannkakor, även Juno såklart! Så jag har gjort allt jag kan för att lyckas med doseringen – att Juno inte ska kunna äta pannkakor bara för att han har diabetes känns inte ok. 

Jag erkänner – jag har misslyckats några gånger men nu j####r!!

Utgångsläget:

  
Efter en timme:

  

Och till sist, efter drygt två timmar. ✌🏼️

  

Annonser

Provsvar

Blickstilla – så satt den lilla hjälten. Hulkande av gråt och med både tårar och snor rinnande. Men blickstilla. 

Och sköterskorna jobbade snabbt. 

Efter provtagningen valdes en glittrig liten sköldpadda som belöning ur en låda. 
Bästa belöningen stod dock i väntrummet, redo för lek. 

  

Sekunder, minuter och timmar känns som en evighet. 

Äntligen!

Alla provsvar normala. Blodvärde, kalium, natrium, kreatinin osv – alla värden är som de ska så den gamla teorin kvarstår. Teorin att en infektion orsakat en tillfällig störning av njurarna. 

Bokad uppföljning sedan tidigare, i mitten på mars. Vi fortsätter att hoppas – är ni med oss?

Ett slag i ansiktet

Det känns som om hjärtat stannar. Det kan fan inte vara sant?! Jag glömmer bort att andas och allting snurrar till. 

Sekunderna tickar så väldigt långsamt när jag väntar på att bli uppringd av en sköterska från sjukhuset.

Äntligen ringer det och det är den mycket trevliga diabetessköterska vi träffade ganska nyligen. Jag framför mitt ärende – att Juno återigen har blod i urinen – hon lovar att snabbt få tag på läkaren och återkomma.

Några minuter senare ringer hon tillbaka. Imorgon ska vi dit igen, med morgonurin, och för att ännu en gång ta massa prover.

Jag är kall av skräck, men håller masken och låtsas lugn medan overklighetskänslorna sköljer över mig. 

Din späda mjuka kropp i min famn – jag andas in din doft – medans mjuka blöta pussar landar på mina kinder och min mun. Jag önskar så att jag kunde skydda dig från allt ont. ❤️

  

Frihet?

Målet är att Juno – trots den konstanta övervakningen dygnet runt – ska känna sig så fri som möjligt. 

När han ett par dagar efter debut fick en pump med slang blev den snabbt ett irritationsmoment, ett hinder för honom, i vardagen. Att ständigt ha en magväska att bära pumpen i, en lång slang som trasslar sig och som alltför ofta innehöll luftbubblor, satte många käppar i hjulet för en energisk 10-månaders som helst vill springa runt naken och göra massa bus. 

Så jag fightades och slogs. Nyss fyllda ett år fick Juno äntligen Omnipod som är slanglös. 

Den sensor vi tidigare hade fungerade väldigt dåligt för oss, visade alltför ofta ??? istället för ett värde och även om den visade ett värde kunde vi inte alls lita på det. 

Så många fasthållningar för att skjuta in nya sensorer i Junos armar, rumpa, mage och lår – ja, vi testade alla tänkbara platser utan framgång. Så många fasthållningar för att vi gång på gång måste sticka i fingrar och tår för att kolla blodsockret. Varje dag, dygnet runt.

Så jag gjorde det igen – fightades och slogs. Strax före Juno fyllde två år körde vi äntligen igång med Libre och i nuläget sticker vi i tårna för att kolla blodsockret endast en eller två gånger per dygn.

Äntligen har vi något som kan beskrivas som ett någorlunda ‘normalt’ liv. Friheten att Juno kan näcka runt som han vill här hemma. Friheten att på mindre än en sekund kunna scanna sensorn för att få ett värde. 

I övrigt låter jag bilden tala för sig själv. Den togs igår kväll, kl 20.37, när jag tyckte det var dags att sova – vi var visst inte helt överens. 
  

Larmet går på Ica Maxi

Nätshoppar vanligtvis allt men tog en sväng till Ica Maxi idag för att kika lite. När vi kliver innanför dörrarna börjar det tjuta. Högt!

Tror först det gått ett larm i butiken men nej, givetvis är det Junos pump som larmar: Podfel, insulintillförseln stoppad. 

Som alltid hade vi hajen med oss, med alla miljarders extraprylar. 

  
Funderade lite snabbt var vi skulle sätta ny; på toa? Be att få låna något annat rum?

Men nej, Juno hade redan hoppat upp på hästen så vi bytte helt enkelt där vi var. 

Öppen diabetes – oh ja!! Alltid.