Jag skulle bara. 

Jag skulle bara klicka fast, och aktivera, en ny sensor lite snabbt innan jag själv skulle krypa ner för att sova. Att jag några timmar tidigare smörjt den lilla armen med vårdande olja var som bortblåst ur mitt minne. 

Istället för att sitta fast som berget hänger sensorn efter applicering på trekvart. Samtidigt börjar blodet rinna längs armen. Barnet vaknar till, blir ledsen och börjar skrika samtidigt som han fäktar med armen. 

Ur hålet i mitten på sensorn sprutar blodet som en liten fontän när den lilla armen vevar runt och lakanen färgas röda. 

Ett fast grepp runt armen när jag som vanligt, men nu snabbare än nånsin för att hålla sensorn på plats, tejpar över för att förstärka. Istället för att fästa på armen knölas tejpen ihop till en oformlig klibbig liten boll. Barnet gråter, armen vevar, blodet pumpar. 

Vaggar. Lugnar.

Håller sensorn på plats med den hand som även håller det fäktande barnet. Får tag i blöt handduk och tvättar så fort jag kan av armen. 

Vaggar. Lugnar.

Barnet slutar veva. Blodet rinner. Ännu en tejp. Som fäster. Vaggar. Lugnar. Barnet andas tungt. Somnar om. 

Kvar ligger jag, trött som en urvriden trasa, klarvaken i det tunga mörkret. 

Jag skulle ju bara. 

Annonser

GLAD PÅSK??

Junos påskägg innehöll några leksaksbilar, en liten ficklampa, en riddare till vår borg, ballonger i glada färger och fem chokladhjärtan med fint glansigt papper som åkte av snabbare än jag trodde var möjligt – och vips var chokladen uppäten!

Så jo – det var allt en glad påsk! Hur skulle det kunna vara något annat med denna glädjespridare?❤️

  
  
 
  

Tillbaka på ruta ett. 

Den långa magsjukan som förändrade allt. 

Som till att börja med gjorde Juno extremt insulinkänslig och som nu, när allt borde vara som vanligt igen, gett ett stort ÖKAT insulinbehov. 

Märkliga blodsockerhöjningar som kommer ifrån ingenstans – omöjliga att förutse och förbannat sega att få ner. Som gör det redan omöjliga ännu mer omöjligt. 

Den konstanta stressen. 

Kampen som aldrig nånsin tar slut – eller ens tar en paus. 

Och vetskapen att hur väl jag lyckas manövrera den högst opålitliga och impulsiva skitsjukdomen i högsta grad påverkar mitt barns mående. 

Fuck. Off. 

Magsjuka – andra ronden

Som om det inte vore nog.

Magsjukan, troligen rotavirus, tog ny fart. 
Svårt att få ner något alls. Lågt blodsocker, pausad basal och begynnande ketonbildning. 

  
Desperat försök att slippa sjukhuset. 

  
Några gelehallon och lite bulle gick ner. Blodsockret som i vanliga fall skulle skjutit i höjden fortsätter trots det ticka neråt. Basalen på paus igen. 

Lite socker i systemet gjorde susen för ork och humör. ❤️

  

Overklig verklighet. 

Trolig Iga-nefrit. 

Söker kontakt med andra med just den diagnosen så dela gärna vidare!               Kontakta mig här på bloggen eller via mail: emma.droppe@gmail.com

http://www.njurdagboken.se/media/1257/iga_nefrit_2015.pdf

Nu väntan på njurbiopsi i Uppsala för definitivt besked. 

Under tiden provtagning, och ännu mer provtagning, för att följa hur det utvecklar sig. 

När orden inte räcker till

Mod. Styrka. Livsglädje. 

Några av de ord som bäst beskriver mitt fantastiska barn. Ändå är de långt ifrån tillräckliga. 

Härom dagen var blodsockret åt det lägre hållet hela dagen. Svårt att äta och sa att han hade ont i magen. Jag förstod men ville inte inse. Till slut kom den – första kräkan. 

Ett intensivt förlopp med fortsatta kräkningar varje kvart som lyckligtvis avtog efter några timmar, det fortsatte men lyckligtvis med längre intervaller. 
Blodsockret sjönk, och sjönk. Ketonjävlarna, som förgiftar kroppen, steg och steg. 

Tappraste barnet som varken ville äta eller dricka något tuggade ändå i sig druvsocker efter druvsocker när jag förklarade att han behövde göra det om vi skulle klara oss hemma. Alternativet är inläggning med intravenöst glukosdropp. 

Vid så täta kräkningar är druvsocker enda alternativet då det tas upp snabbast av kroppen. När det lugnat sig lite valde Juno att istället dricka saft för att hålla blodsockret uppe och ketonjävlarna på en rimlig nivå. 

En liten tvååring som trots att han inte vill knaprar druvsocker på druvsocker – för att han vet att det är vad hans kropp behöver just då.  

En liten tvååring som nästan varje gång hann säga till, och lyckades pricka hinken. 

En liten tvååring – som jag beundrar så mycket att mitt hjärta svämmar över av kärlek och stolthet. 

En liten tvååring. ❤️

Hemfödsel och njurbiopsi

Jag har aldrig känt mig bekväm i sjukhusmiljö, dels på grund av dess otroligt stelbenta rutiner som i många fall gör mer skada än nytta och som definitivt inte passar mig, eller mina barn heller för den delen. Även på grund av att både jag själv, och anhöriga, råkat ut för felbehandling. 

Det var en stor anledning till varför jag valde att föda barn nummer två och tre hemma. Planerad hemfödsel med två barnmorskor närvarande. Som tur var bodde vi då i Stockholms läns landsting där man kan få bidrag för det vid en normal graviditet. 

Med Juno blev det verkligen tredje gången gillt. Efter en tung graviditet följde en helt magisk födsel hemma i vårt gästrum där Juno dök ut i det omslutande varma vattnet i en stor födselpool vilket var starten på mitt liv som mamma till inte mindre än tre fantastiska ungar. 

Vi hade lyxen att det i bidraget vi fick från Stockholms läns landsting även ingick hembesök av en läkare vilket gjorde att vi inte behövde åka till sjukhuset över huvud taget utan kunde börja lära känna vår nya familjemedlem i lugn och ro hemma.

Tyvärr blir det sällan som man tänkt sig – tio månader senare slängs jag helt mot min vilja in i vårdkarusellen, som snurrar snabbare än jag är villig att åka.  
Ett och ett halvt år har nu gått sedan diabetesdebut. Ett väldigt turbulent år där jag tappat räkningen på hur många gånger jag tvingats kränka mitt barn. Gång på gång. 

Mot alla odds är Juno den mest levande och sprudlande unge jag någonsin träffat. Han besitter en sådan livsglädje som smittar av sig till alla han möter!

Utan att ens vara i närheten av att ha hunnit bearbeta, och acceptera, vad det innebär att leva med en kronisk dödlig sjukdom som typ 1-diabetes faktiskt är slängs vi ännu en gång in i karusellen.

Två och en halv månad med blod i urinen som läkarna till en början trodde endast var en tillfällig störning av njurarna är troligen mer än så. Ännu ett läkarbesök väntar på måndag, därefter remiss för njurbiopsi i Uppsala. 

Jag är så fruktansvärt rädd att min så levande och sprudlande unge ska sluta sprudla. Jag är så rädd. 

Utryckning

En hel förmiddag utan ett enda telefonsamtal – jag andas. Samlar kraft. 

Så plötsligt skär den skarpa signalen genom tystnaden som för en gångs skull hunnit lägga sig.  

En minut senare på språng. Adrenalinet rushar runt i kroppen. Mot förskolan med akutväska packad. 

Nyvaket barn som bryter ihop i förtvivlan när han förstår. Försöker lugna och vagga ömt men barnets tårar rinner i strida strömmar och han hulkar av gråt.  

Av med tröjärmen – ännu en gång – på förtvivlat litet barn. Ett snabbt klick och ny sensor är på plats. Träffar ett blodkärl – blodet rinner längs armen och tröjan färgas röd. Torkar snabbt så gott det går. Allt för att barnet inte ska hinna se.
 
Och barnet som i vaket tillstånd vägrar stick i finger eller tå tvingas hållas fast för ännu en blodsockerkoll. Bara en timme tills sensorn kickar igång men på en timme kan mycket hända. För mycket. Inte det minsta välinställt eller stabilt här inte. 

Mission completed. Den lilla kraft jag hann samla försvann lika snabbt bort. Jag låtsas som att det inte smärtar. Låtsas som att det inte tär.

Leva normalt – var det så de sa och var det verkligen detta de menade?