Utryckning

En hel förmiddag utan ett enda telefonsamtal – jag andas. Samlar kraft. 

Så plötsligt skär den skarpa signalen genom tystnaden som för en gångs skull hunnit lägga sig.  

En minut senare på språng. Adrenalinet rushar runt i kroppen. Mot förskolan med akutväska packad. 

Nyvaket barn som bryter ihop i förtvivlan när han förstår. Försöker lugna och vagga ömt men barnets tårar rinner i strida strömmar och han hulkar av gråt.  

Av med tröjärmen – ännu en gång – på förtvivlat litet barn. Ett snabbt klick och ny sensor är på plats. Träffar ett blodkärl – blodet rinner längs armen och tröjan färgas röd. Torkar snabbt så gott det går. Allt för att barnet inte ska hinna se.
 
Och barnet som i vaket tillstånd vägrar stick i finger eller tå tvingas hållas fast för ännu en blodsockerkoll. Bara en timme tills sensorn kickar igång men på en timme kan mycket hända. För mycket. Inte det minsta välinställt eller stabilt här inte. 

Mission completed. Den lilla kraft jag hann samla försvann lika snabbt bort. Jag låtsas som att det inte smärtar. Låtsas som att det inte tär.

Leva normalt – var det så de sa och var det verkligen detta de menade?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s