Jag skulle bara. 

Jag skulle bara klicka fast, och aktivera, en ny sensor lite snabbt innan jag själv skulle krypa ner för att sova. Att jag några timmar tidigare smörjt den lilla armen med vårdande olja var som bortblåst ur mitt minne. 

Istället för att sitta fast som berget hänger sensorn efter applicering på trekvart. Samtidigt börjar blodet rinna längs armen. Barnet vaknar till, blir ledsen och börjar skrika samtidigt som han fäktar med armen. 

Ur hålet i mitten på sensorn sprutar blodet som en liten fontän när den lilla armen vevar runt och lakanen färgas röda. 

Ett fast grepp runt armen när jag som vanligt, men nu snabbare än nånsin för att hålla sensorn på plats, tejpar över för att förstärka. Istället för att fästa på armen knölas tejpen ihop till en oformlig klibbig liten boll. Barnet gråter, armen vevar, blodet pumpar. 

Vaggar. Lugnar.

Håller sensorn på plats med den hand som även håller det fäktande barnet. Får tag i blöt handduk och tvättar så fort jag kan av armen. 

Vaggar. Lugnar.

Barnet slutar veva. Blodet rinner. Ännu en tejp. Som fäster. Vaggar. Lugnar. Barnet andas tungt. Somnar om. 

Kvar ligger jag, trött som en urvriden trasa, klarvaken i det tunga mörkret. 

Jag skulle ju bara. 

Annonser

En reaktion på ”Jag skulle bara. 

  1. Vilka kämpar ni är!Kom ihåg att du är fantastisk som alltid finns där för ditt fina barn,kunde jag ge dig nobelpris skulle jag…vet hur det är att vara mamma till diabetes barn.Hoppas på ett botmedel snart mot denna jävliga sjukdom! Ta hand om er!💞💞💞💞💞💞

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s