Jo, jag är tacksam. 

Jag är tacksam att jag varje dag får känna dina varma mjuka armar runt min hals, dina blöta pussar på mina kinder. Jag är så tacksam att jag varje dag får höra ditt pärlande skratt och se dig växa, utvecklas och sprudla av glädje och energi. 

  

Jag är så oändligt tacksam att du trots alla hinder i livet aldrig någonsin ger upp utan fortsätter stråla och sprida glädje till alla du möter.

Tack för att du lär mig så mycket om livet och tack för att just jag får lyckan att vara Din mamma. 

  

Annonser

SJUK VÅRD

Mina instinkter säger åt mig att fly. Att med mitt lilla barn hårt i famnen lägga benen på ryggen och springa så fort det bara går. Bort från sjukhusets långa korridorer, vita rockar och alltför stelbenta rutiner. Långt långt bort. 

Tänk om jag för en gångs skull kunde lägga mina krafter på att ta hand om mitt barn medan läkare och sköterskor gör sitt jobb. Ett jobb som innebär att behandla patienter där själva bemötandet lägger grunden för förtroende och respekt.

Då hade vi sluppit vänta, vänta och åter vänta. Sluppit att de i sista sekunden kommer och försöker stressa i ordning en liten tvååring som såklart reagerar med att bli orolig och sätta sig på tvären. Sluppit komma försent till nästa inbokade tid, och nästa och nästa. Sluppit deras suckar när en liten tvååring inte vill samarbeta för att sätta en infart. Sluppit deras ‘kom igen nu, ligg stilla och slappna av så är det snart klart’. Sluppit diskutera varför de prompt vill ge lugnande och smärtstillande via munnen inför operation när en infart redan är på plats. Sluppit hålla fast för att försöka tvinga i sprutan med lugnande som ändå spottas ut och ingen medicin gavs alls.  

Tänk om det oavsett storlek på den person man möter fanns en ömsesidig respekt och även en förståelse för hur ett enskilt möte kan göra skillnad. Skillnad för livet.

Då hade vi även sluppit ta det ännu ett varv när ännu en sköterska, innan utskrivning, kommer med lugnande att ta via munnen. Sluppit höra en snorkig sköterska säga ‘jag hjälper till att hålla så att han _inte kan_ spotta ut’. Och jag hade även sluppit att gång på gång tvingas förvandlas till en rytande lejonmamma. 

Tänk om vi hade sluppit. 

  

H E M M A ! !

Bestämd läkare men ännu mer bestämd mamma som anser att barnet mår bäst hemma. Och när barnet som gärna skulle vara sängliggande i två dygn bara ett par timmar efter operation började hoppa och studsa runt för att trasha typ hela sjukhuset gick läkaren med på att skriva över oss till Falu lasarett. Så efter att vildingen fått lite lugnande sprang vi till tåget hem till Falun, en snabbis upp till sjukan för koll och löfte att återkomma imorgon, och sen hem. 
  
Tillbaka imorse för ännu mer provtagning och omläggning av sår. Juno mår bara fint, vi är nu utskrivna och hemma på riktigt. 
  
Nu fortsätter vår väntan.  

Operation pågår

Igår morse tog vi direkttåget till Uppsala, snabbt och smidigt var vi framme bara två timmar senare. 

 

På sjukhuset kan man tyvärr inte säga att det gick snabbt och smidigt – inte alls. En lång och påfrestande dag med en himla massa väntan och en massa tårfyllda fasthållningar. Efter fyra blodiga försök kom äntligen en infart på plats.

För att slippa tillbringa så mycket tid på sjukhuset hade jag bokat ett rum på Ronald McDonald första natten vilket visade sig vara en riktig hit! En liten stund på kvällen hann Juno utforska deras stora och välfyllda lekrum. 

   

För bara någon minut sedan ‘somnade’ Juno i min famn. Nu utförs en njurbiopsi och en knöl orsakad av en pumpnål tas bort. 

Jag väntar. 

 

Tänk om det vore du. 

Tänk om det vore du som precis lagt dig för att ta en skön lur efter lunchen. Gosat in dig ordentligt i din sköna kudde medan en mjuk filt omsluter din fullkomligt avslappnade kropp. Fönstret står öppet på glänt, solen skiner och fågelkvitter förgyller den underbara vårdagen. Snart befinner du dig djupt inne i drömmarnas land utan ett endaste moln på din himmel. 

Under tiden du sover din välbehövliga lur tjuter ett högt larm som snabbt trycks av. Ett samtal rings och en mamma gör ännu en utryckning och kommer ännu en gång komma för sent till ett viktigt möte.
 
Plötsligt lyfter någon upp dig i sin famn och bär iväg dig. Filten är kvar runt kroppen men den varma mjuka kudden med sin trygga doft försvinner. 

Händer lirkar ner dina byxor för höfterna. Något klistras fast på låret. Så hör du den – rösten från den du håller allra mest kär – tryggheten i ditt liv. 
Du rycks upp ur sömnen, sträcker dig mot tryggheten, vill in i den famn som så varmt brukar omsluta dig. 

Samtidigt skjuts en nål in. Din kropp rycker till av smärta och din hjärtskärande gråt är ett faktum.
Famnen du längtar till, famnen som i vanliga fall alltid ger dig den tröst du behöver tar sig loss och försvinner iväg. Kvar är du i en annan famn, också trygg, men det är inte där du vill eller borde vara. 

Liten. Ledsen. Utlämnad. Utsatt. 

Tänk om det vore du. 

Tunga moln. 

För varje dag som går blir känslan av olust mer och mer påtaglig. En konstant klump i magen. Oro som gnager. Det närmar sig.

Jag måste stå över det.

Som om jag gick i sirap. Benen tunga och huvudet har svårt att hänga med. Orättvisa. En sprudlande liten tvååring som borde få leva bekymmersfritt utan moln på himlen.

Jag måste stå över det.

Ännu mer provtagning. Ännu fler stick och nålar i en redan så sargad liten kropp. Varje kväll när du somnat smörjer jag din varma mjuka kropp medan tårarna faller.

Jag måste stå över det.

En sövning. Två ingrepp. Väntan på besked. En oviss framtid. Ännu fler moln på en redan grå himmel. 

Jag sträcker på mig, samlar all kraft jag har och först då kan jag se den – solen. Jag är inte så stark som du tror. Men jag har dig – min sol – som ger mig den kraft jag behöver för att för evigt fortsätta slåss för dig. 

Och de tunga molnen skingras. 

Det som borde vara en självklarhet

När jag för en vecka sedan publicerade inlägget ‘Borde jag vara tacksam?’ var jag lite osäker på hur det skulle tas emot då det skrevs när jag var sjuk och för tillfället jäkligt bitter. På bara ett dygn slog det alla läsarrekord med råge – FYRATUSEN unika besökare och det delades mer än jag någonsin vågat hoppas på. Dagarna efter fortsatte det rulla på. Kunskapsspridning FTW!!

https://junosresa.wordpress.com/2016/04/21/borde-jag-vara-tacksam/

Barndiabeteskampen kämpar sedan 2015 för alla typ 1-diabetikers rätt till hjälpmedel för ett långt och komplikationsfritt liv med god livskvalitet. Gå genast in och gilla dem på Facebook!☝🏼️
Nyligen lämnade de in ett medborgarförslag som går ut på att alla personer med typ 1-diabetes i Dalarna ska ha rätt till CGM/FGM och insulinpump. 

Detta medborgarförslag lyfts nu till landstingsfullmäktige, av Svante Parsjö-Tegnér, i form av en motion. 

Vi håller tummarna och hoppas på ett bra utfall och att övriga Sverige går samma väg inom en snar framtid. 

http://www.dalademokraten.se/dalarna/falun/svante-parsjo-tegner-l-vad-hande-med-medborgarforslaget-fran-barndiabeteskampen