SJUK VÅRD

Mina instinkter säger åt mig att fly. Att med mitt lilla barn hårt i famnen lägga benen på ryggen och springa så fort det bara går. Bort från sjukhusets långa korridorer, vita rockar och alltför stelbenta rutiner. Långt långt bort. 

Tänk om jag för en gångs skull kunde lägga mina krafter på att ta hand om mitt barn medan läkare och sköterskor gör sitt jobb. Ett jobb som innebär att behandla patienter där själva bemötandet lägger grunden för förtroende och respekt.

Då hade vi sluppit vänta, vänta och åter vänta. Sluppit att de i sista sekunden kommer och försöker stressa i ordning en liten tvååring som såklart reagerar med att bli orolig och sätta sig på tvären. Sluppit komma försent till nästa inbokade tid, och nästa och nästa. Sluppit deras suckar när en liten tvååring inte vill samarbeta för att sätta en infart. Sluppit deras ‘kom igen nu, ligg stilla och slappna av så är det snart klart’. Sluppit diskutera varför de prompt vill ge lugnande och smärtstillande via munnen inför operation när en infart redan är på plats. Sluppit hålla fast för att försöka tvinga i sprutan med lugnande som ändå spottas ut och ingen medicin gavs alls.  

Tänk om det oavsett storlek på den person man möter fanns en ömsesidig respekt och även en förståelse för hur ett enskilt möte kan göra skillnad. Skillnad för livet.

Då hade vi även sluppit ta det ännu ett varv när ännu en sköterska, innan utskrivning, kommer med lugnande att ta via munnen. Sluppit höra en snorkig sköterska säga ‘jag hjälper till att hålla så att han _inte kan_ spotta ut’. Och jag hade även sluppit att gång på gång tvingas förvandlas till en rytande lejonmamma. 

Tänk om vi hade sluppit.