Vi testar ny tejp för att hålla Libren på plats, inhandlad från Rockadex men givetvis borde den heta RockaLibre – visst? Jag har fått många frågor hur länge den sitter men eftersom det är första gången vi testar just den sorten får jag återkomma om det. Snygg är den iallafall!
Vill sprida denna informativa och viktiga film, gjord av en familj i USA. Finns ännu ingen text till så jag har själv gjort en snabböversättning, för att öka tillgängligheten. Håll till godo!
‘När du tittar på mig, vad ser du då? De flesta ser en tonårstjej som ser ut att ha allt.
De ser en kärleksfull familj, en atlet, en student, en bra vän, men en väldigt stor del av mig är osynlig.
Vid 16 månaders ålder diagnosticerades jag med typ 1-diabetes. Nu är jag 15 år och det finns fortfarande idag tillfällen då till och med de människor som står mig närmast glömmer bort den dagliga kamp jag för.
Om du inte själv lever med typ 1-diabetes är det omöjligt att föreställa sig hur tungt det är med alla dagliga insulininjektioner, fingerstick, blodprover, urinprover, pinsamma fysiska undersökningar, pumpnålsbyten och ketontester.
Det är svårt att föreställa sig hur många samtal som krävs för att argumentera varför jag behöver just så mycket insulin eller så många teststickor utskrivet.
Fortfarande idag har mina vänner svårt att förstå att varje gång jag äter måste jag se över vad som finns på tallriken för att beräkna hur mycket insulin jag behöver ta. Jag misslyckas ofta med mina beräkningar vilket känns väldigt tungt så ibland struntar jag i att ens försöka.
Många människor förstår inte att de beräkningar av insulindoser, som jag gör helt själv ett flertal gånger varje dag, är oerhört stora beslut. För mycket insulin kan leda till döden – jag kan aldrig strunta i min diabetes vilket nog är tuffast av allt – att aldrig någonsin kunna ta en paus.
Oavsett vad man gör kan man aldrig njuta helt utan att ta hänsyn till diabetesen: Roadtrip – diabetes. Volleybollmästerskap – diabetes. Första daten – diabetes. Skriva prov – diabetes. Gå och lägga sig på kvällen – diabetes.
För att vara helt ärlig så är det ibland enklast att låtsas att diabetesen inte finns. Jag känner mig skyldig eftersom diabetes kostar så mycket pengar, även för att den tar en så stor plats i min familjs liv. Jag får även skuldkänslor när jag missköter min diabetes eftersom jag vet att mina föräldrar oroar sig över framtida komplikationer, så ibland håller jag diabetesen för mig själv för att skydda dem. Ibland döljer jag även min diabetes för min lillebror för jag vet att han är orolig att också drabbas.
När jag låtsas som att diabetesen inte finns slipper jag den ignorans och oförståelse som finns kring sjukdomen, även hos mina vänner. Jag slipper frågor som om jag fick diabetes för att jag åt för mycket socker eller kommentarer om att jag inte ser ut som en som har diabetes.
Men, om jag döljer min diabetes är även jag en del av problemet. Om du inte kan se att jag har diabetes kan du inte heller förstå hur otroligt mycket jag önskar en förändring, hur oerhört gärna jag önskar att det en dag kommer gå att bota.
Jag ska aldrig mer dölja min diabetes – kan du se mig för den jag är nu?’
junosresa 