Som om det inte redan vore nog. 

När hela världen rasar. När livet vänds upp och ner. När det trygga livet byts ut mot steril och gråtrist sjukhusmiljö. Vita rockar. Starka armar. Händer som håller hårt. Nålar. Slangar. Ännu fler nålar. Tårar och skräck. En ny och helt obegriplig värld. 

En liten ledsen. En bebis. Endast tio månader ung. En liten som inte förstår. Inte kan greppa det otäcka som sker. Röster som säger att vi ska sluta. För komplicerat. Bäst att avsluta nu.  

Amning. Så mycket mer än bara mat. Så oändligt mycket mer. Närhet, kärlek, tröst – allt i ett enda paket. I sin mammas trygga famn. När allt annat i livet är ett enda stort kaos blir denna trygghet så oerhört mycket viktigare än någonsin förr.

Något ingen någonsin kan ta ifrån oss. Våra kroppar, vår relation – vårt beslut. Det får både de vita rockarna, och den jävliga skitsjukdomen, så vackert finna sig i. 

Alltför många orkar inte protestera. Inte argumentera. Inte ta fighten med de auktoriteter som sjukvårdspersonal anses vara. De resignerar. Gör som de säger och avslutar det som i just denna kaosartade unika situation skulle kunna vara en av de allra viktigaste saker att hålla kvar i barnets liv. 

Ingen skulle någonsin förvägra ett litet barn ett glas mjölk men att barnet får i sig mjölk via amningen blir genast problematiskt då det är svårare att räkna antal kolhydrater i en okänd mängd mjölk. Varför inte se det som ännu en utmaning som är till för att lösas?

Sätta infart. Ta blodprover. Byta pump. Skjuta in ännu en sensornål i en tunn liten kropp. Inlagd på sjukhus, med både glukosdropp och sond, pga rota-virus. Med amningen som trygghet känns övriga världen mindre farlig. Lugn, värme och kärlek. 

Kärlek som övervinner allt.

Annonser

3 reaktioner på ”Som om det inte redan vore nog. 

  1. När vår ettåring fick typ 1och vi låg på intensiven ammade jag henne som tröst. Hon var så hungrig och fick ingen mat. Jag var så hungrig men föll i glömska. När de stack och stack om och om igen och jaggick sönder bit för bit av att se mutt barn lida ammade jag och ammade och ammade. Det var allt jag kunde ge henne och att jag gjorde som jag ville är jag så stolt över.

    Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s