Nej, jag har faktiskt ingen jävla lust. 

Vardagssnurr. Jobb, vaknätter, lämna, hämta, räkna kolhydrater, laga mat, dosera insulin, sticka liten tå, sätta ny pump, skjuta in ny sensornål. Snurr snurr.  

Min fantastiska lilla glädjespridare. Det sprudlande barnet som med glädje, stor nyfikenhet och tillförsikt utforskar världen. Barnet med en vilja av stål förvandlas till eldsprutande drake som vrålar ‘VILL IIIIINNNNNTTEEEEE!!’

Öronbedövande skrik. Små starka ben stampar argt sin väg. 

Pepp och mutor. Ingenting fungerar. 

Så jag stänger av. Bara gör. Håller fast. Tar emot slagen. Stänger av skriket. Så snabbt det går skjuter jag in nål efter nål. Tejpar. Aktiverar. 

Tom. Trött. Trasig. 

Att vakna på minus

När det är sent på kvällen, man är sådär sliten och trött att det enda man vill i hela världen är att få sova och sensorn då visar LO, kontrollstick i tån visar 2.1 och man påbörjar matning med snabba kolhydrater för att höja ett förbannat envist blodsocker som helt beslutat sig för att inte alls samarbeta utan först ett par flaskor söt saft och två timmar senare äntligen stiger till en godtagbar nivå och det lilla barnet därefter, såklart, vaknar för att kissa ett antal gånger på natten och blodsockret skojar till det rejält genom att plötsligt istället ligga för högt så att man är tvungen att korra med mer och mer insulin hela natten utan något som helst resultat förrän frampå sennatten när det såklart rushar nedåt i alltför hög fart så att man måste ge lite saft igen och vips är barnet klarvaket och anser sig ha sovit färdigt. 

Eller när man efter alldeles för många skitnätter äntligen somnat som en sten när något börjar tjuta gällt och man ligger där sömndrucken i mörkret utan att förstå något alls när man inser att det är pumpen som ger ifrån sig det öronbedövande tjutet – bara att resa sig ur sängen, överge dess värme – för att ännu en gång fixa ännu en ny pump och när det till slut är klart och den ska sättas på barnets lår så givetvis börjar barnet sprattla och sparka så att pumpen flyger genom det mörka rummet och tejpen blir totalförstörd och knölig, ja då är det bara att gå igenom samma procedur ännu en gång och när nästa pump väl är klar fort som fan sätta på den på låret – det lyckas – bara för att sprattlet i nästa sekund börjar om och den tejp vi alltid måste sätta över pumpen för att hålla den på plats istället förvandlas till en klistrig liten boll, så även på andra och tredje försöket, men till slut är brottningsmatchen över och allt är på plats i samma sekund som barnet sitter klarvaket i de skrynkliga lakanen och vill gå upp och leka när klockan visar 23.57 – nattningsproceduren börjar om och minuskontot växer sig än större. 

Så kom det – brevet. 

Iohexolclearance är en undersökning som görs för att kolla njurfunktionen. Juno, modigaste ungen i hela världen som ni redan vet, genomgick den för ett tag sedan. En heldag på sjukhuset med ett antal provtagningar och även en liten avstickare till Diabetesmottagningen för en träff med vår läkare, där vi håvade in ännu ett finfint hbA1c.

Strax före jul fick vi provsvaren från undersökningen. Bättre besked än vi ens vågat hoppas på.

‘Alla Junos njurprover ligger bra. Njurfunktionen är fullgod, alltså inte nedsatt. Urinen läcker inte ut protein. Salter och andra prover ligger i balans. HbA1c var 46, förra gången 47.’

Svårt att ta in. Bättre än vi ens i vår vildaste fantasi vågat hoppas på. 

Det innebär dock inte att Juno är friskförklarad. Han har fortfarande, utöver typ 1-diabetes, en njursjukdom men just nu är den lugn. Det var längesen han hade synligt blod i urinen – att slippa se det varje gång han kissar är en sådan obeskrivlig lättnad att jag inte ens finner ord. Vi kan låtsas att allt är som det ska och leva på som vanligt. Ja, bortsett från diabetesen som, som vanligt, minst sagt lever sitt eget liv. 

Men vi lever. Och njuter. Lyckan att varje morgon vakna med en mjuk varm kropp bredvid min. Små knubbiga armar runt min hals. ‘Mamma, jag älskar dig. Du är bäst!!’

Han skulle bara veta vem som egentligen är allra allra bäst. ❤