…och tiden stannar. 

Idag ringde en av Junos läkare efter att de igår hade ett möte med en av Sveriges främsta nefrologer gällande Juno. 

Juno har i nuläget inget proteinläckage och övriga provsvar är också fina. Dock upptäcktes som jag tidigare nämnt en hyperfiltration vid den undersökning som gjordes i december, iohexolclearance. 
Därför har de bedömt att det är bäst att redan nu påbörja medicinering med ACE-hämmare. 

Saken är den att de egentligen inte vet vad som är bäst då kombon av typ 1-diabetes och denna njursjukdom är så oerhört ovanlig. De kan endast göra en bedömning av nuläget och en prognos för framtiden där de kommit fram till att medicinering redan nu förhoppningsvis kan skydda njurarna bättre. 

Jag borde vara glad för bra provsvar men bara tanken på att påbörja ännu en medicinering, utöver allt vi redan kämpar med gällande blodsocker, insulin, pump-och sensorbyte med mera. Ännu en sak att fightas om, och komma ihåg, varenda jävla dag gör mig så oändligt trött. Och så eventuella biverkningar på det. 

För att känna mig mer trygg med att detta är rätt väg att gå har jag mailat den nefrolog vi träffat tidigare när vi var i Uppsala och haft en del kontakt med, för att få en second opinion.

Bara att bli påmind om allt, att tvingas tänka på och ta till sig det, är så mycket mer än jag egentligen orkar med. Jag kramar mitt fantastiska barn. För alltid i min famn och mitt hjärta. 

Allting bara snurrar. Och tiden stannar.

Annonser

Fånge på livstid. 

Orkar knappt ens skriva – så trött på skiten – och så trött på att vara trött. 
Att hålla blodsockret mellan det rekommenderade 4-8 borde väl inte vara så himla svårt?

Ibland, tyvärr alltför ofta, är det helt jävla omöjligt. 
I över en vecka nu har det varit lågt, lågt och lågt. Först kom rädslan för eventuell magsjuka som sedan gick över när det fortsatte hålla i sig. 

Sänkt insulindoserna. Och sänkt ännu mer. Härom dagen tvingades det tappra barnet trots det trycka i sig sötsaker hela dagen då blodsockret bara sjönk och sjönk. Trots hur mycket socker och annat som helst höjdes det knappt alls utan låg och skvalpade runt 3 hela dagen. 
Trött och sliten litet tappert barn. Frustrerad, stressad och halvgalen mamma. 

Och när folk som lever nära personer med typ 1-diabetes som man tycker borde veta frågar om vi nu ställt in doserna och i nästa andetag säger att vad skönt det måste vara när det är inställt!
Och jag, som en fågelholk, ba: 

Öööh – fattar inte ens frågan. 🙄🙄🙄😂

Och så idag. Ännu en riktigt crappy dag med två podfel på förskolan och tappra pedagoger som byter pod och kämpar!
Gaaah. 

Uppsägningsblankett hitåt tack!☝🏼